Under de senaste dagarna har jag inte kunnat frigöra mig från tanken att vi sviker våra elever på några avgörande områden. Vi talar inte om PISA-resultat, men något som är lika allvarligt. Problemet är väl bara att vi som jobbar i skolan inte orkar med mer kritik. Fler krigsrubriker om skolans misslyckande är minst sagt provocerande. Skolan får stå till svars för allt möjligt och det kan vara svårt att se vad som är huvudsak och bisak. Många enskilda lärare gör ju ett fantastiskt jobb, men det jag talar om här är snarare systemfel.  Vi vet egentligen att framtiden kräver andra saker än vad gårdagens samhälle gjorde, ändå utrustar vi inte våra elever för det samhället. Nog är det att svika dem oavsett vems felet är? Internet blir mer och mer något osynligt som genomsyrar allting i den nya digitala världen. Ska våra elever kunna hantera detta behöver vi förbereda dem så att de har ett kritiskt förhållningssätt, stor medvetenhet om integritet och säkerhet och förmåga till kreativitet. Vi gör det inte nu, men en förändring är möjlig.

    På sociala medier och forum sprids ofta okritiskt de mest häpnadsväckande påståenden. Var är det kritiska förhållningssättet bland oss vuxna? När debattens vågor om tillsatser i maten gick som högst fick ett inlägg på Facebook, som hävdade att glass och yoghurt innehåller bävergäll, enormt genomslag. Många rasade mot ännu en livsmedelsskandal. Det tog ett tag innan det kom fram att alltihop antagligen handlade om en felöversättning av engelskans ”castor oil” som i själva verket står för ricinolja. Ingen hade försökt att kontrollera fakta utan alla hade bara följt med strömmen. Det okritiska förhållningssättet kan få mycket värre konsekvenser när det handlar om rasism, antisemitism och intolerans. På en utbildning anordnad av LR som jag deltog i förra veckan gavs flera exempel av Jonathan Leman, Expo på nätets betydelse för att bygga upp hatet. Det är här som källkritiken och ifrågasättandet kommer in och det måste vi träna våra elever på i skolan. Det finns inga filter som kan stoppa desinformation mer än de som finns innanför människors pannben. Ett bra initiativ är därför det nya MIK-rummet och MIK-dagarna som Statens Mediaråd har tagit initiativ till. Här gäller det att vi som lärare och rektorer hänger på och inser betydelsen. Vi är nämligen av naturen lättlurade. Om man tvivlar kan man t ex titta på Samuel Varg Thunbergs korta video om problemet med diväteoxid.

   Det andra område som skolan borde ägna mer uppmärksamhet åt är integritet och säkerhet. EU-parlamentet har nyligen klargjort att det vill se strängare regler omkring persondata och debatten om NSA och FRA är i högsta grad levande. Frågan är bara vad vi gör av det här i skolan. Jag använder själv många av Googles verktyg i undervisningen, men är medveten om att undervisningen haltar om jag inte samtidigt  diskuterar nätintegritet med mina elever. Här är jag inte nöjd med mitt jobb och mer finns absolut att göra. Idag tar vi antagligen upp frågor omkring försiktighet på nätet och nätmobbning. Det är också viktiga frågor, men bara en del av det större området integritet och säkerhet. .SE (Stiftelsen för Internetinfrastruktur) har genom åren publicerat många bra internetguider då det gäller det här och andra områden. Nyligen kom  Daniel Goldbergs och Linus Larssons It-säkerhet för privatpersoner (länk för nedladdning av pdf-filen) ut. Den kan vara en utmärkt start för alla lärare att själva få ett grepp om grunderna i det här svåra ämnet. Förhoppningsvis når sedan budskapet våra elever, för hur ofta diskuterar vi i nuläget svaga lösenord, nätbanker och mobilsäkerhet med dem på våra lektioner?

    Kreativitet. Hur mäter man det? Uppenbart är det svårt för här går de flesta undersökningar bet. PISA och nationella prov går förbi den kanske viktigaste förmågan inför framtiden – förmågan till kreativt tänkande. Det som inte kan mätas uppfattas ofta som oviktigt, vilket påverkar undervisningen i skolan. Självklart existerar inte kreativitet i något vacuum, utan måste stödjas med annan typ av kunskap och andra färdigheter, men vi kommer ändå inte runt dess betydelse idag och i framtiden. Det är ett svek att skolan och samhället i övrigt många gånger hjälps åt för att döda, istället för att göda, kreativitet. Inte minst görs detta på det område som har störst potential att uppmuntra skapandet – de digitala verktygen. Världsbäst på att dela ut datorer – sämst på att använda dem var rubriken för artikeln om Digitaliseringskommissionens nya rapport i SvD . När själva rapporten blev tillgänglig förstärktes bara intrycket av förspillda möjligheter i skolan. Det krävs inte bara datorer och nätverk men också innovativt tänkande och kreativ användning av digitala verktyg. Även om rapporten var dyster läsning finns det många goda initiativ ute på skolorna, men de goda exemplen måste lyftas fram och vägen framåt pekas ut av ett gott ledarskap på alla nivåer. Det är fler som ser det här behovet. Läs t ex artikeln i DN av Kristina Höök och Darja Isaksson om Sverige och Internet of Things. De lärare som har arbetssätt som uppmuntrar elevernas kreativitet är verkligen på rätt väg!

/Hans