Efter en valrörelse fylld av utspel och ett val som mynnat ut i ett slags politiskt limboläge är det nog många i skolans värld som undrar vad som kommer att hända. En del talar om arbetsro och vill att så lite som möjligt förändras, medan andra talar om akutsituation och önskar sig handlingskraft och snabba reformer. I båda fallen bör man faktiskt lyssna på min gamla mormor. Med rötter i Småland och i en helt annan tid än vår, byggde många av hennes uttryck på praktiska erfarenheter. Ibland sa hon till oss barn: ”stå inte i skymmet”. Det handlade inte om att vi stod ivägen för en vacker utsikt eller hade stannat till precis framför TV:n. Nej, uttrycket kom från en tid när lamporna var få och fönstren utgjorde den viktigaste ljuskällan. ”Att stå i skymmet” var en dödssynd som innebar att man hindrade ljuset från att flöda över den som behövde utföra ett arbete eller läsa något viktigt. Det gällde att snabbt flytta sig, så att verksamheten kunde fortsätta.

Det är mycket som gör att vi inte får det nödvändiga ljuset i skolan. Många trängs runtomkring för att ge goda råd, andra för att tala om hur vissa detaljer ska lösas och några bara för att det är kul att hänga där. Lärare, skolledare och forskare försöker förtvivlat kasta ljus över problemen och utföra det dagliga arbetet. Missförstå mig inte. Politik och ideologi ska i grunden styra hur skolan organiseras och finansieras. Problemet är att det här handlar om snabbt ihopsnickrade lösningar, särintressen, bisak som blir huvudsak, historiska låsningar och prestige. Diskussioner om skolmat, läxor och skolskjutsar blir viktigare än ett samtal om undervisningens innehåll och mål. Kompromisserna styr då alla grupper ska få sitt. Arbetet med att utveckla skolan fördunklas.

Tänk om det kunde bli lite mindre trängsel runt skolan, och om långsiktighet och erfarenhet kunde få styra reformer. Tänk om praktisk forskning och analyser av den pågående samhällsförändringen skulle vara ledstjärnan i förändringsarbetet. Tänk om de som faktiskt arbetar i skolan kunde räta på ryggarna och tala med större självförtroende. I så fall skulle de absolut säga som min mormor till alla de som står ivägen för det nödvändiga ljuset: ”Stå inte i skymmet!”

/Hans