Borg, Björklund och betyg. Skolkommissionen, Digitaliseringskommissionen och EU-kommissionen. Monumental lärartrötthet! Jag tänkte faktiskt börja med att citera sinnesrobönen som används inom AA-rörelsen:
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Det här är nämligen precis vad jag, och antagligen många lärare med mig, behöver stava på just nu. Visst ska vi inte stänga in oss i klassrummen utan försöka skapa opinion, men det är viktigt att ha rimliga förväntningar och rätt perspektiv. Det finns nämligen några olika vågrörelser som samverkar idag och mitt ibland bränningarna kämpar lärare för att överleva. Men låt oss börja där jag alltid tycker att man ska börja – i den historiska förändringen.
Den första vågen är den långa, stora samhällsutvecklingen. I stort sett alla i historien har ansett att de levt i en tid av snabba förändringar, men nu är det verkligen, objektivt sett, helt sant. Digitalisering, IT-revolution, den nya maskinåldern – försöken att hitta lämpliga etiketter är många, men alla är överens om att något avgörande har skett och sker. Det här märker vi i klassrummen. Nio av tio elvaåringar har en egen smartphone och hälften av alla treåringar använder i någon bemärkelse internet. Tonåringar har växt upp i en digital värld. Vi kan tycka vad vi vill om de här förändringarna, behöver inte tala om dem i termer av bra eller dåliga. Den tid vi lever i är bara helt enkelt radikalt annorlunda jämfört med den värld som fanns för tjugo år sedan. Barn är fortfaranande barn, ungdomar är fortfarande ungdomar och lärare är fortfarande lärare, men det är ändå dags att alla erkänner att skolan måste anpassas efter en ny tid. Skolan som vi känner den är jämngammal med industrialismen och anpassad efter den. Självklart kräver en ny tid en ny skola även om det kan göra ont och kännas osäkert. Utvecklingen är inte lagbunden och människor kan påverka den, men för oss som lärare handlar det ändå mer om att följa med vågen istället för att simma rakt emot den.
Problemet är att den här omvälvningen, i bl a Sverige, sammanfaller med en politisk-samhällelig kris där vi nu ska konkurrera med en hel värld och inte per automatik intar den ledarroll vi är vana vid. Hur ska samhället och utbildningen se ut i den här nya situationen? Ingen har något definitivt svar och frågorna är egentligen för stora för partierna, som istället lätt hemfaller åt förslag som ska bli en quick fix för skolan. Missförstå mig inte. Ambitionerna är säkert goda och många förslag är bra, men relationerna skola – samhälle och Sverige – övriga världen kan beskrivas med it’s complicated, för att använda ett uttryck från Facebook. Följden blir felbeslut som ska rättas till och utspel som ska inge hopp och visa på handlingskraft. Råden till politikerna måste vara att istället lyssna på vad forskningen säger och ge skolan arbetsro. Som väljare och opinionsbildare är vi alla viktiga, och lärare har naturligtivs en viktig försthandskunskap, men det här är mer en fråga om ett demokratiskt projekt än en plikt för dig som lärare att agera i varje läge.
Ovanpå allt detta, eller kanske under allt detta, finns såden tredje vågen: utvecklingen av det pedagogiska arbetet på kommun-, skol- och klassrumsnivå. Tyvärr har skolledare och pedagoger ofta tidigare abdikerat och slutat tro på sina egna kunskaper och erfarenheter. Nu tycker jag att det anas en ny pedagogisk debatt, en rörelse tillbaka mot forskning och en förnyad tilltro till den egna förmågan. Det känns lite som om fågel Fenix börjar resa sig ur askan. Det är här jag som lärare kan påverka med början i mitt klassrum. Eller kanske snarare i vårt klassrum, för en nyckel till en positiv förändring är samarbetet mellan lärare. Det är i det envetna, dagliga pedagogiska arbetet som både förändringen sker och kraften finns. Det finns enormt många spännande initiativ och för att orka vara en del av den här utvecklingen måste jag som lärare dagligen ha inställningen att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Låt inte tröttheten ta över utan försök istället att förändra det du kan påverka nu och här!
/Hans